Idag känner jag mig helt på banan. Trodde att jag skulle vara av banan men icke. Alla murar är borta och jag känner mig fri i hela själen.
Men har insett att "ensam är stark" bara är en ren lögn!
Alla behöver hjälp nån gång. Det kanske handlar om ett par peppande ord, en kram, att få höra att man är duktig eller bara en klapp på axeln.
Det var det jag fick av mamma i helgen, fick faltiskt allt det jag skrev. Och det fick mig att riva alla murar och komma på banan igen. Nu ser jag mitt mål framför mig igen. Det är inte lika långt som min start, jag är till och med över mitten linjen.
Jag har mitt mål framför mig och varför skulle jag inte klara det? Andra gör det. Och jag vet att om jag känner att jag behöver det så finns många klappar på axeln att få!
Efter ett pass på gymmet som jag gick till btw med min svägerska så blev det en promenad på 8 km. Så förstår att jag är mör!
Men det var tufft att börja med styrka igen. Det är sviterna efter mina sjuka veckor. Nu är det bara börja om från början. Men det skulle vara konstigt om jag inte får träningsvärk imorn :)
Nu ska jag göra mig klar inför jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar