Önskar nästan att någon kom fram till mig och slog mig på käften! Det känns som jag skulle behöva det.. Men samtidigt så vill jag bara sjunka ner i ett hörn och gråta som ett litet barn.
Jag vill inte att någon ska trösta mig heller, jag vill bara gråta ut.
Känns som om kroppen skulle behöva det just nu..
Jag tänker inte berätta varför, jag behöver bara skriva av mig så ni behöver inte läsa alls..
Andra skulle säkert tycka att jag är jätte larvig. Men jag tar det hårt iaf.
Jag orkar inte kämpa för något längre..
Varför kämpa för något som man vet att man aldrig kommer få?
Varför utsätta sig gång på gång för något som bara trycker ner en mer och mer?
Jag gör det, för sån är jag. Jag är för lojal mot allt och alla. Och då blir det så här.
Men ändå så känner jag mig liten varje gång. Och visst, de tar tid att resa på sig efteråt och sen kommer smällen igen.. Jag kanske inte kan lära mig något av det?
Många kanske skulle säga att jag är inne i en depp-period. Visst kanske jag är det. Jaa det är jag. Men även om jag är inne i den perioden så vill inte gudarna vara på min sida och hjälpa mig att komma ur den utan dom ska sparka lite på mig..

Jag är liten, och det står jag för. Jag orkar inte vara stark hela jävla tiden!
Hoppas att det är någon som förstår det iaf!